Att Pricken, den gamle skomakaren som inte synts till på år och dagar nu hade lämnat sin krypta. Häftigt! Men vad som nu härnäst skulle ske…
utan för honom själv – som om varje ord äntligen fick vara hans eget, fritt från andras blickar och förväntningar.
han bestämde sig för att sjunga ännu högre, som om varje ton kunde skaka loss rädslan ur luften och ersätta den med mod. För första gången kände han att rösten inte längre var till för de andra..
Fortsatte att sjunga och brydde sig inte alls om vad de andra viskade för något omkring honom. Han bestämde sig för att..
det skallrade i fönsterrutorna och en liten publik började samlas. "Han har tappat förståndet!" viskade en dam i en rutig kappa. Men Pricken ..
det hade ingen kunnat räkna ut. För Pricken stod där ute på gatan och sjöng! Fula, fula visor sjöng han men sjöng gjorde han så...